Ända tills jag fyllde 45 trodde jag att jag var en människa som inte kunde sova. Det kan jag visst det. Gott dessutom. Inte alla nätter i veckan, men bra många. Men ända sedan jag var liten sov jag inte på tider som mina föräldrar ville att jag skulle sova på. Varför jag inte sov som bäbis kan vi inte veta. Kanske drack mamma kaffe och ammade mig (koffein går ju över i bröstmjölk). Kanske fanns andra orsaker. Precis som många andra barn hade jag monster under sängen och i alla år släpade jag kudden mellan min säng och golvet nedanför mina föräldrars sängar. Till och med på gymnasiet gjorde jag det. När jag kom in i vuxenlivets röjarålder kallade jag mig ”nattmänniska” och yes, jag var överallt där jag inte skulle vara nattetid. När jag själv fick barn sov jag inte eftersom jag undrade hur de mådde.
Men det hade ju inget med sömnen att göra. Den var god. Men inte så frekvent förekommande och inte regelbunden.
Anledning 1: jag gick inte och la mig utan satt uppe och ”ugglade” som man brukar säga.
Anledning 2: jag hade ångest och var orolig. Nästan alltid. Alltid.
För tio år sedan, i Norge, lärde jag mig att jag kan sova. Som bemanningssjuksköterska där måste man lära sig att sova som en soldat; när alla tillfällen gavs och de var inte många om man ville tjäna pengar. Så jag sov nästan stående om jag kunde och omedelbart då huvudet träffade kudden.
Jag var mäkta förvånad. I alla tider hade jag fått höra och intalat mig att jag aldrig sov. I alla tider hade min hjärna lyssnat till budskapet: ”Ingen idé att försöka, du är en sådan som inte sover”.
Handlar inte om sömnen.
Handlar om förhandsinformationen som hjärnan fått under lång tid.
Handlar om ångest och oro.
Handlar om att inte vilja ändra beteende.
Handlar kanske om att vi skäms över det som gör oss ångestfyllda.
Handlar om att vi inte vet varför vi är ångestfyllda eller vill veta eller att vi är ångestfyllda eller vill uppmärksamma det.
Handlar om att vi inte vet hur vi ska ta itu med ångesten.
Men sömnen handlar det inte om. Sova kan vi t ex under trista konferenser eller på bion eller när vi är sjuka eller när vi lägger oss i skuggan under äppelträdet en varm sommardag på semestern eller när vi ska läsa godnattsaga för barnen.
Sömnen handlar det inte om, men det låter bättre att skylla på sömnen än på att vi är rädda som fasen och kanske en del måste ta tabletter för att somna. Ja till och med det medger många hellre, att de tar insomningstabletter eller dricker rogivande téer, än att de stirrar den stora existentiella hyperstressande farhågan i ögonen varje natt.
Att lära sig sova handlar om att bestämma sig. Bestämma sig för att se sanningen i vitögat, klappa den på axeln och säga ”Jag ser dig för jag ser mig själv”. Att våga stanna med känslorna, upplevelsen, farhågorna och otryggheten. Att inse att det är en bra plats att börja på.
Vi löser problem bättre när vi sovit bra. Och hur vet vi att sömnen är bra? Jo, när den blivit vår bästa vän som vi slutat baktala. När sömnen blivit ett njutningsmedel som ger energi. När vi vågat ta itu med det som håller sömnen borta....