Varje gång jag ska skriva min blogg tänker jag tanken: ”Och vem skulle läsa min blogg?” Då blir jag lite deppig och får ägna en god stund åt att trösta mig själv. Faktiskt har jag i mitt liv fått ägna ganska mycket tid åt självtröst och jag har blivit ganska bra på det. Vi har ju inte alltid någon som hjälper till med tröst. Hela samhället verkar idag uppbyggt på att vi ska trösta oss själva för att ingen har tid att lyssna. Så vi tröstar oss med TV, Facebook, mat och festande. Och allt hjälper på sitt sätt.
Men en del tröst handlar om att slippa vara med våra känslor och då är det inte tröst utan undvikande. När vi vågar stanna i våra känslor har vi en möjlighet att vägledas av dem. Istället kan vi säga till oss: "Det är ok och det är mer rätt med dig än det är fel". Ett kärleksfullt varande med de känslor vi har ger mer styrka och närvaro än när vi kämpar för att glömma bort dem. När vi övar compassion, självmedkänsla, lär vi oss att tycka om oss själva och alla känslor vi har. Ingen bättre, ingen sämre. Bara en del av oss just då.
Tröst, att få och att ge, är en sällsynt gåva. Kanske är trösten utrotningshotad? Säkert har något terapeutiskt geni kommit på att vårt behov av tröst kan förklaras i listiga ord och…men det händer att jag vill ha en arm om mina axlar, en hand i min, en torr eller lite kladdig handflata för att våga stanna i mina känslor. Inte en support eller terapeut. Bara få vara med. Sitta tillsammans. Finna tröst i att det är varmt där vi sitter och kanske kallt runtomkring. Och att vi då kanske till och med rör vid varandra.
Att ta varandra i handen är verkligen en universell gest av vänskap. Jag grundutbildade mig till sjuksköterska vid Röda Korsets sjuksköterskeskola i Stockholm. Förutom den självklara internationella profilen betonades meningen och nyttan, ja självklarheten, i att stå fast och vara patientens, den svagas, företrädare då hen befann sig i kris vilket vi ofta gör när vi är patienter. Att vid mötet med en krisdrabbad människa gäller ”häll i, håll tyst, håll ut, håll om”. De fyra H:na har jag haft stor glädje av i min profession. Särskilt av ”håll om” som ibland även kan vara ”håll i”, alltså räck fram din hand eller famn som stöd. Sådan är den somatiska vården.
När jag nu sitter här och skriver tänker jag på att tillfällena är få då jag träffat på psykoterapeuter som erbjudit patienten sin hand. Jag minns två. Båda under ACT-utbildningar och jag var den enda sjuksköterskan bland idel psykoterapeuter. Vid det första tillfället tränades rollspel. När utbildaren, en berömd forskare, lätt rörde vid ”klientens” hand drog hela rummet gemensamt in den lilla luft som fanns kvar i det kvava konferensrummet. Det verkade som om ett kardinalfel i det terapeutiska mötet hade begåtts. Vid det andra tillfället gick behandlaren, också hon en känd forskare, sida vid sida med ”klienten” i rummet och vid något tillfälle la hon armen om hen. Samma insug och fladdrande blickar bland deltagarna. Jag kan ha tolkat fel. Men vid båda tillfällena andades deltagarna ut i lättnad efter en stund. Kanske var det inte så dumt ändå att vara nära. Kanske var det till och med hjälpsamt?
Bläddrar igenom minnesbanken av egna terapeuterfarenheter. Och nu i skrivande stund minns jag faktiskt en träff med en terapeut som tog mig i sin famn en gång och jag fick gråta ut. Vi stod mitt på golvet och hen slog helt enkelt bara ut med armarna. Det var underbart, men också sorgligt. För jag blev medveten om hur mycket mänsklig beröring betyder och hur lite av den varan jag fick tillbaka av andra. Den terapeuten var inte svensk.
Åter till bloggen. Jag har fått höra att det finns de som finner tröst i att läsa min blogg och det gör mig så glad för det betyder att jag inte är ensam. Jag önskar att vi satt tillsammans oftare, i verkligheten, och inte bara via en uppkoppling. Ett enkelt ”hej, jag är ledsen” kan få mötas av ”oj, vill du hålla mig i handen?” Jag undrar hur många som skulle våga säga till sin terapeut att det skulle vara skönt om hen höll handen en stund. Jag tror terapeuten skulle ställa upp. Och jag tror inte för ett ögonblick att behandlingen skulle bli mindre verksam om orden fick sällskap av en hand.
Ur ett professionellt perspektiv vet jag varför psykoterapeuter inte bör ta i klienten och erbjuda tröst. Det är en lång historia som blir precis så komplicerad som man vill göra den. Men jag skulle ändå gärna vilja veta om det är någon terapeut som frågar klienten ”Vill du att jag ska hålla dig i handen en stund?” när klienten gråter.
När jag jobbade i den somatiska vården brukade jag helt enkelt bara langa fram en hand och alltid fanns där någon som ville hålla i. Det sågs aldrig som ett övertramp. Snarare som underlåtenhet om jag lät bli. Det har även hänt att jag och patienten fällt en liten tår tillsammans. Det har varit fina stunder, skimrande av existentiell närvaro, där ord inte behövts.