Stress har blivit ett paraplybegrepp för många känslor som vi inte gärna vill berätta att vi har; t ex att vi är arga på någon eller oss själva, att vi är oroliga och att natten är vår värsta tid på dygnet, att vi inte känner oss älskade och sedda.
Vi kämpar för att komma undan de känslorna, för vi vet inte alltid vad vi ska göra med dem eftersom de är så smärtsamma. Det är naturligt att vi vill fly från dem. Men det beteendet, att ständigt vara på flykt från sig själv, skapar mycket lidande.
Mindfulness är inte att vara positiv eller att inte känna smärta, oro, ledsnad.
Mindfulness är att se vad som händer när vi välkomnar signalerna som kroppen ger.
Att nyfiket betrakta vad som sker när vi vågar stanna upp i dem och vara med dem, oavsett om de är behagliga eller obehagliga.
Ibland orsakar fullkontakten med vår kropp, våra känslor och tankar smärta och ibland en känsla av befrielse och glädje över att vi är förmögna att ta emot dem och att stanna med dem. Att vi lär känna dem. Kanske känna hur de drabbar oss med full kraft för att sedan klinga av. Som om bara det att vi stannade kvar, utan att fly eller bedöva oss, fick hela känslostormen att dra förbi, men vi finns kvar.
Säkert har du hört eller läst berättelsen om Filifjonkan som ägnade så mycket tid åt att vara orolig över vad som skulle hända när den stora stormen skulle komma. Oavsett om du har det eller ej så lyssna gärna på Tove Jansson när hon läser om Filifjonkan . När du ändå är igång kan du lyssna på "Det osynliga barnet" också...eller varför inte på alla berättelserna?
Alla upplever vi obehagliga stunder och räds dem och önskar att de aldrig ska finnas. Men det finns lika mycket liv i en stund av sorg som i en stund av glädje säger Steven C Hayes (se ACT på min hemsida). När vi ser det kan vi återta oss själva och bli hela. När vi blir medvetna om att vår oro, sorg, stress och våra dömande tankar är en del av oss själva, sådana vi är och fungerar, kan vi kanske närma oss acceptans.
Den s k autopiloten, kroppens automatiska räddningssystem, räddar oss i akuta farliga situationer, men den hakar dessvärre ofta upp sig så att vi fortsätter reagera likadant oavsett om reaktionsmönstret har avsedd effekt eller ej – eller om det passar i just den situationen.
När vi mediterar eller gör yogaövningar, väljer vi att träna oss på att bromsa ner autopiloten, att stanna upp i det som är - just i det ögonblicket - utan att reagera, bara observera. Och att känna glädje i att ögonblicket kan vara på så många sätt, precis som vi.
Då kan vi få syn på hur vi t ex hanterar oro och obehagliga upplevelser. Kanske är det genom att bli nonchalanta, arga, känslokalla, klanka ner på oss själva eller andra…
Vad får oss att vända bort blicken? Hur reagerar vi? Vilken funktion har din reaktion för dig? Var reaktionen hjälpsam? Hjälpte din reaktion dig på lång sikt eller handlade det bara om kortsiktig symtomlindring?
Därför är det så viktigt att lyssna på sig själv.
”To listen is to lean in softly with a willingness to be changed by what we hear”
Mark Nepo
Rubrikfoto: Maja Andtskär