Jag älskar att resa. När jag gör det brukar mycket lossna, jag gör insikter, jag skriver och tar bilder och känner att jag kommer vidare, framåt, vill mer!
Under den här resan händer det motsatta. Alltså ”ingenting” händer. Ett tag funderar jag på om detta är tillståndet då man är absolut nöjd. Eller väldigt missnöjd. Kanske håller jag på att bli sjuk? Behöver jag köra igång lite dramatik i livet? Men inte ens det har jag lust med.
Observation är det viktigaste, det vet jag, så jag försöker komma till ro med det, att den här gången är det annorlunda, kanske är jag annorlunda? Kanske kämpar jag för mycket istället för att bara vara i det som är?
Men att sitta på en terrass högt ovanför det vackra Sorrento och inte känna något…är det höjden av bortskämdhet? Stress? Jomen visst känner jag, men ska jag inte vara överväldigad, sårbart lycklig och känslosam istället för sådär…konstaterande…som jag är nu.
Stanna upp och observera. Nu är det nu. Vad är det som pågår just nu?
Hur är det att vara i att för tillfället inte ha svaren klara, insiktslös, inte så förnumstigt pratglad, serviceminded? PÅ?
Att ständigt lära känna sig själv är en resa i ett spännande, men även tröttande land. Tillåta sig att det får vara så just nu. I kroppen, lukter, smakerna. Just nu värme, röken från en annan människas cigarett, ljudet av främmande språk och från kyrkklockan i fjärran. Det som är. I mig vilar svaren. Tålamod.
